måndag 31 augusti 2009

Besöka pappa C

Ska åka till sjukhuset imorn och hälsa på pappa C. Jag är nervös som fan!
Vad ska man säga? Bete sig?
Tanken slog mig att Jonas har ju faktiskt en ny tjej, borde kanske va hon som åker till sjukhuset och inte jag.
Men så kan jag ju inte heller tänker. Att hon finns ändrar ju inte det faktum att Curre varit min extra pappa i typ en 8 år.
Men vad säger man till någon som precis fått sin dödsdom?
Tänk om jag börjar gråta... Den här gången kan man ju inte säga att det blir bättre, ge det bara lite tid. Det är kört, de kommer inte få bort skiten.
Jag vill på nåt sätt att han ska få energi av att jag hälsar på, men vette fan hur jag ska lyckas förmedla den bara.

Usch, näe nu ångrar jag mig nog lite. Kanske inte ska åka ändå...

Ur form


Vaknade med halsont, rött öga och feber. Kul start på denna måndag!
Pallrade mig ändå upp till jobbet, vid månadsskiftena så bara måste jag vara på plats. Men tänkte bara jobba till lunch, sen det ångestladdade besöket på sjukhuset. Satt och halvsov på jobbet, sen packade jag ihop, gick och köpte lite fikabröd som jag tänkte bjuda pappa C på.
Fick anstränga mig för att inte vända om och bara åka hem istället, det var ett frukansvärt jobbigt besök.
Gick fram och fråga vart onkologen låg, tanten i receptionen måste sett på mig hur nervös jag var. För hon var verkligen övertrevlig. Har varit där ett otal gånger i tjänsten och har aldrig blivit bemött på detta sätt.
Hissen plingade till, jag skakade. Var tvungen att sätta tidningen jag hade köpt med mig under armen. Handsvetten var inte av denna värld.

Han hade precis ätit lunch, så han satt i samlingssalen.
När jag såg honom kunde jag ha börjat gråta på en gång. Där i soffan satt en utmagrad och blek kopia av den man han för bara några månader varit. Jag klistrade på ett leende och gick fram till honom och gav honom den största kramen någonsin.
Vi pratade, satt tysta, pratade, satt tysta. Tysnaden var hemsk, jag visste inte vad jag skulle säga. Samtidigt som jag såg honom då och då kämpa emot tårarna.
Vad fan säger man till någon som vet att han inte kommer leva så länge till. Och livet han kommer leva kommer innehålla smärta och trötthet den mesta av tiden?
Han berättade att han tappar ord, att han knappt inte ens kan lösa ett jävla simpelt korsord längre. Jonas hade berättat detta, men att sen uppleva det själv var jättejobbigt. Han kunde berätta nånting, för att helt plötlsigt tappa bort vad han pratade om och istället säga nåt helt annat som inte alls hörde till ämnet.

Jag följde honom tillbaka till hans rum, vi fortsatte småprata lite om ditten och datten. Jag berättade lite om allt möjligt i mitt liv.
Såg efter ett tag på honom hur trött han var och sa att det började bli dags för mig att bege mig hemåt. Kramade om honom och sen gick jag.

Jag är grymt glad att jag gick dit, för några leenden fick jag iaf och även några skratt. Jag hoppas och tror att han blev glad när jag kom.

Fy fan säger jag bara, livet är så jävla pissigt ibland!

söndag 30 augusti 2009

Fuck U din skitdag

Fan vad livet bara gör sina jävla helomvändningar hela tiden. Har haft en toppenhelg med mina bästa vänner. Dock alldeles för lite sömn och väldigt mycket fest. Bakisångest, söndagsånget och alldeles för trött, verkligen inte på topp idag. Va ruggigt nära att kasta mobilen i nyllet på nån kärring på tåget, mest för att hon pratade så jävla högt och mycket att jag inte lyckades somna.

På vägen hem pratade jag med exet som tagit hand om mina katter när jag vart borta. Det första han säger är att den ena kattjäveln har kissat i min säng. Jag såg mina nya bäddmadrasser totalförstörda framför mig. Jag lacka totalt. De som befann sig i samma tunnelbanevagn som mig just då, lär ju ha tyckt jag va helt dum i huvudet som stod och spydde ur mig svordom efter svordom.
Lugnade mig lite, glömde bort mitt ego för en liten skull och frågade hur han mådde.
"Nä, är väl sådär. Farsan är på sjukhus igen, de hittade en tumör i hjärnan också. Nu är det helt kört"

Här gnäller jag om några jävla bäddmadrasser, medans pappa C har inte länge kvar och leva. Fy fan vad jag är rutten!
Jag kände hur det kokade i mig, ville bara skrika rakt ut. Slå på nånting, slå sönder, sätta mig ner och gråta som ett barn. Orkade inte, kändes som inte benen ville ta mig framåt. Ringde mamma, men hon var inte hemma. Pratade lite med pappa, som mest bara sa att jag måste göra mig av med katterna. Det är äckligt! Bla bla bla bla, det va ju inte vad jag ville höra. Ville bara skrika på honom också. Vad fan händer med mig liksom, vad hade pappa gjort mig? Sa att jag ringer en annan gång innan det skulle brista för mig. Ringde mammas mobil istället och bara spydde ur mig allt. Vet inte hur hon gör det, men hennes närvaro (trots att det bara är genom luren) har en så lugnande effekt på mig. Jag tror inte ens hon sa ett enda ord, hon bara fanns där.
Lyckades samla ihop mig, bokade en tvättid, slet ut alla sängklädershit från sängen, packade upp och plockade undan i lägenheten.

Nu sitter jag i soffan, med fötterna på bordet, datorn i knät, rödgråten och känner mig usel som tycker synd om mig själv en dag som denna.

onsdag 26 augusti 2009

cancer

Exet ringde.
Jag hörde direkt att det var något som inte stämde. Spelar ingen roll hur lång tid som går, jag känner igen hans röst när han är upprörd över någonting. Han vet att jag gör det och jag tror det är därför han ringer. Han vet att jag hör direkt och han kan bara släppa ut det som vill komma ut.
Han släppte det inte direkt, utan pratade på om annat. Jag minns inte om vad. jag väntade bara på att han skulle säga vad som var fel. Jag hade mina aningar, och jag fasade för vad han skulle komma med för nyheter.
Sen kom det...

"farsan är skitdålig"

Sen skar sig rösten och ja hörde hur han grät. Jag satt bara tyst, lät honom gråta. Fick anstränga mig för att inte börja gråta jag med. Är det inte konstigt ibland hur man klarar att hålla en god min när man verkligen behöver det, för att sen när det passar sig bättre bara släppa ut alla känslor.
Han berättade om alla dåliga besked som kommit den senaste tiden, hur hans pappa blivit helt personlighetsförändrad och hur hans mamma bara ser tröttare och tröttare ut hon också.
Jag ville bara ha honom här, krama honom och säga att allt blir ok. Men det blir det inte, de har konstaterat att det inte går att operera utan endast att bromsa framfarten av det oundvikliga.
Han lugnade ner sig lite och samlade sig tillräckligt för att prata igen, men för att åter falla in i förtvivlat gråt. Upp och ner i säkert en timme. Jag kunde inte göra annat än att lyssna, vad ska ska jag göra liksom. Maktlösheten, känslan av att inte kunna trösta tär på mig.
Jag sa att jag finns ett samtal bort, när som helst på dygnet, bara ett samtal bort.
Han tackade och sen la vi på.

Då brast det för mig, la mig ner på sängen och bara grät. Hans pappa betyder massor för mig, de var min familj här. Han är genomsnäll och har alltid ställt upp på mig vad det än har gällt. Även efter jag och Jonas gick skilda vägar så kan han ringa för att kolla hur jag mår och så.
Blir så jävla arg när jag tänker på att just han drabbas. Varför liksom?
Känns som en jättenäve tar ett hårt tag om mitt hjärta och bara kramar om, när jag hör honom vara så här ledsen.

Äh, klarar inte skriva mer ens. Gråter och är ofokuserad. Borde sova nu.
De man bryr sig om ska må bra, vill ta hans smärta så han får må bra.

söndag 23 augusti 2009

Titta vad jag hitta

Hittade min gamla diktbok/dagbok. Tänkte dela med mig av en text.
Skrivet 95 när en bekant omkommit i en bilolycka.
Observera att jag inte var speciellt gammal när jag skrev det här, haha.

Så går man här och tänker på livet
att leva länge, det tar man för givet
Glädje och sorg som många känner
de vill ha tröst hos sina vänner
Men tänk de som ej vänner har
får stå där med gråten kvar
Inte förrän efter när allting är slut
ser man hur det verkliga livet sett ut
En olycka, en kniv jag det finns många skäl
men allt man vill är väl alla väl
Ingen vill väl egentligen ta någon annans liv
varken med bil eller med kniv
I bilen hände nu det som ingen vill
allt blev mörkt och allt blev still
Slutet kommer även om man vill eller ej
nästa gång det kommer, tar det kanske dig eller mig.

Jaaaaaaa!!

Imorse kom den efterlängtade värken i magen. Har väl aldrig förr varit så glad över att ha så ont i magen.
Så jävla skönt!

lördag 22 augusti 2009

HJKA

Va fan betyder det om strecket är så svagt att det knappt syns då?????
ÅÅÅÅÅÅh vad jag lackar på det här.
Vad gör jag nu? Drar till vårdcentralen eller? Fan vad irriterande! Ville ju veta...

Helvettes jävla kukarsle som min alllra bästa vän hade sagt!

Det kan väl ändå inte vara...?

Drog och solade igår efter jobbet, sen skulle jag bara hem och duscha, sminka mig lite sen dra in och möta upp några kompisar på Söder. Men började mår så jävla illa när jag kom hem. Hade tagit av mig för att hoppa in i duschen när det bara kom över mig som en äckelvåg. Låg naken i fosterställning på soffan i nån timme innan jag förmådde mig att göra nånting alls. Den enda tanken i skallen var och är fortfarande att det där jävla testet måste ha visat fel. Har fortfarande inte fått den. Jag slutade med minipiller för 1,5 månad sen, kan ju ha nåt med det att göra också. Men blir fan nojjig nu alltså. Lika bra att jag åker och köper ett test till. Visar två tester nej så borde man väl iaf kunna lite på det? Fuck, pallar inte med sånt här.
Hoppar in i duschen och drar nu direkt.

torsdag 20 augusti 2009

Sovmorgon

Tog en liten sovmorgon idag, grymt skönt med ett jobb där man kan göra så. Solen skiner och jag mår fan rätt bra!
Ska ut på lite ärenden sen, gäller att passa på när solen skiner.
Har en rastlös känsla i kroppen, vet inte vad den beror på. Känns som jag vill göra massor, men om någon frågar vad så har jag inga svar.
Tror fan jag skulle behöva lite kärlek i mitt liv. Some lööööve! Nej jag vet inte, svammel svammel.
Fast helt ärligt så saknar jag det, närvaron med någon som gör en varm inombords. Känns som hösten är här, vette fan om jag vill sitta själv hemma i soffan denna årstid igen.


Torsdag idag, träning efter jobbet och sen hem till en lägenhet som behövs städas.

onsdag 19 augusti 2009

Tröttmössa

Sitter på jobbet. Fan va jag vill vara ledig. Känns som idag kom smällen, tröttheten, chocken att inte längre få sova tills man vaknar på egen hand. När larmet gick igång i morse så lackade jag helt, trodde det va någon som ringde. När jag kom på att det va dags att gå till jobbet så ville jag bara dra täcket över huvudet. Försvinna, ringa kollegan och säga att jag är sjuk idag så jag stannar hemma.
Rullade ur sängen och blev genast påmind om att jag tränade mitt första pass på 3 veckor igår. Kändes som magmusklerna vägrade låta mig stå upprätt. Lyckades böja benen halvvägs innan jag dunsade ner på toastolen, låren fick sig också en omgång igår. Träningsvärk är iofs jävligt skönt, man vet att det tagit liksom. Men just på morgonen är den en plåga.

Känner mig lite allmänt ur form. Fullt medveten om att man inte kan vara på topp jämt, men hatar ändå att vara låg. Det är liksom inte min stil. Självförtroendet minskar och jag känner mig liten på jorden.

Haha, fan va fjantig jag är! Ser vad jag själv har skrivit och skrattar. Näe, Shape up nu för tusan!
En hård jävla spark i rumpan och en dunk i ryggen på mig själv nu tack!

Skärpning!

söndag 16 augusti 2009

Slut på semester

Sista dagen på semestern idag. Imorn ska jag befinna min 07.15 på jobbet. Lovely!
Ångesten är dock inte så farlig, förutom över tiden. Jag hatar tidiga mornar, verkligen hatar. Min disciplin är som bortblåst när larmet ringer på morgonen. Snoozar jämt, fast jag redan ställt klockan så pass sent att det inte finns tid för det.
Det är så tajt med tid på morgonen att varje liten oplanerad detalj gör att jag förmodligen blir sen till jobbet.

1. Toa och borsta tänderna samtidigt.
2. Kläder.
3. Smink (beroende på om jag har snoozat eller inte, ibland får jag ta punkt 3 på tunnelbanan).
4. Grabba träningsväskan sen off we go.

Det bästa med att vara singel är att jag får va själv på dessa tidiga mornar. Har så grymt dåligt morgonhumör att jag nästan blir rädd för mig själv. Den glada, leende, omtänksamma personen är som bortblåst den första vakna halvtimmen på dygnet. Jag är ett sovande monster, och pratar man med mig så hugger jag direkt.

Men nu är det dags att ta vara på den sista dagen. Lite frulle sen olja in mig för sista steket ute i solen.

lördag 15 augusti 2009

Hmm

Kräftskivan började med en tipspromenad. Jag hamna i samma lag som två av mina kusiner, varav den ena sa att hon hade grym mensvärk. Vi klappade lite på huvudet typ och tyckte lite synd om. Inget mer med det.
Men började fundera på att det va ett tag sen jag hade min mens. Gotland närmare bestämt och det var 2a veckan i juli. Mina matematiska kunskaper säger att jag borde fått min mens för en vecka sen...
NOT GOOD!
Fan nu har jag ångest, måste köpa ett test imorn. När jag nu ska hinna det, eller kanske får vänta till måndag. Det vore ju bara pricken över i´t i sånna fall. Komma tillbaka från semestern och få göra en abort det första man gör.
Va fan är den sen för? Ända sen jag började fundera på saken så har jag försökt känna efter om jag har ont i tuttarna eller nåt sånt. Men icke! Det kanske bara är min kropp som spelar mig ett spratt, slutade ju trots allt med minipiller förra månaden. Hoppas hoppas hoppas.

B som i bakis

Idag är det segt att göra nånting alls. Vaknade i min kompis Fias säng, fullt påklädd. Sjal, klänning, legins och ett täcke. Sminket och smycken kvar. Är nog det som kallas för att ha däckat kvällen innan.
Det va en grymt rolig fest igår, bålen var försvinnande god och fulla blev vi allihop. Fick höra idag vad den innehöll och det är fan ett under att man inte deckade tidigare under kvällen.

Grymt kul kväll blev det iaf och jag är lagom bakis idag. Kroppen värker efter en hård fylla och många timmars dans. Jag älskar att dansa, känner att jag ler med precis hela kroppen när jag rör mig till musik. Underbart kul!
Har legat i solstolen och sovit några timmar nu. Börjar bli dags att få i sig nåt också, magen skriker efter mat.

Om några timmar är det kräftskiva med släkten, jävlar vad jag ska äta kräftor. Har kokat ett kilo som jag ska mumsa med anddakt. Dock inget vin idag, jag erbjöd mig att köra ikväll. Klokt val hoppas jag...

Men nu MAT!

torsdag 13 augusti 2009

blixtar och dunder

Härliga väderomslag i detta land. Nyss låg jag i solstolen och gottade mig i solen. Nu öser det ner ute, åskar och blixtrar. Är ju på landet, så jag har sprungit runt och dragit ur varenda elkontakt som finns i detta hus.

Ikväll tänkte jag möta upp lite gamla kompisar och festa till lite. Jag får ju dock festa nykter eftersom jag lovat mig själv att inte dricka förs imorn. Jävla dumt löfte det där... Men är så ofantligt less på min förkylning att det nog får va värt det.
Nåt säger mig att jag kommer va på hugget imorn.

Nu lite mat och köra en tvättmaskin, så jag har nåt att ha på mig imorn när det är fest med stort F.

tårar

Ligger i bäddsoffan hos mamma och pappa. Dörren är stängd. Bara gråter och gråter. Tårarna vägrar sluta rinna.
Fick svar på mitt sms. Det är egentligen inte innebörden i texten som gör mig ledsen, utan känslan att ha blivit ersatt. Någon annan har tagit den platsen jag hade.
Han skrev att han är ledsen om han gjort mig ledsen. Fan, det ska han ju inte vara. Han har gått vidare, precis som man ska. Precis som jag trodde jag hade gjort. Vad händer??? Så här ska det väl inte kännas efter så lång tid?
Vad hade jag tänkt mig, att han skulle leva ensam resten av sitt liv?

Ringde min allra bästa vän på denna jord, Humsi. Hon är min andra hälft, jag funkar inte helt utan henne. Behövde bara höra hennes röst, kommer inte ens ihåg vad hon sa. Men hon fanns där i andra änden av telefonlinjen, jag behövde höra henne.
Sen berättade hon att deras lägenhet blev såld idag, den hon delat med sin kille i 7 år. Det har vart slut i 2 månader... Jag fick genast dåligt samvete, här ringer jag och gråter. Jag har haft det här civilstatuset i 2,5 år. Vem är jag att ringa henne när det är hon som borde vara den som söker tröst hos mig?

Fuck, livet är hårt. Kärleken är underbar, men fan va ont den kan göra också.

host

Fuck vad jag mår, hostat som en galning hela natten, snorig som en snorunge, ont i öronen och böjer jag mig framåt så känns det som hela huvet ska sprängas. Försöker hålla god min så att inte pappa ska tjata om svininfluensan igen. Haha, han tror på allvar att jag fått den och tjatar att jag måste gå och kolla mig. Hahaha, han är för söt egentligen.
Jag är hemma hos mina föräldrar och semestrar lite nu när jag har min sista vecka på semestern.
Planen var att ligga vid poolen hela dagarna, men solen skiner med sin frånvaro.
Så det blir internet istället, jag är beroende av detta forum.
Läser en blogg där jag kan fastna i timmar i en chatt, skumt hur man connectar med människor man inte känner.

Funderar på att ringa mitt ex, eller ska jag messa kanske? Hmm, samtidigt som jag inte vill göra nåt alls för att inte visa mig svag. Det har vart slut så länge, känner mig så löjlig.
Det va det första jag sa till mamma och pappa i morse, sket i vem av dem som va i närheten. Hörde att de va vakna och gick runt utanför min dörr, så jag sa bara rätt ut: Jonas har skaffat ny flickvän. Sen sa jag inget mer, de blev nog också lite paff.

Aja, nu har jag suttit vid datorn i nästan 3 timmar sen jag vaknade, juiceglaset står kvar bredvid mig, har varken borstat tänderna eller klätt på mig än. "Fånga dagen" eller hur är det man säger.

I´m out!

:(

Fan jag vill hem. Hem till storstaden, bort från landet, bort från det lugna tysta där tankarna får hur mycket utrymme som helst.
Sa att jag inte skulle festa först på fredag igen, men nu är jag så nära att ringa nån polare här och planera årets fylla. Fan, jag är arg på mig själv att jag känner så här.
Jag skickade ett sms, skrev att jag är ledsen att jag fick reda på det på det här sättet, önskar han hade sagt det till mig istället. Nu känns det som alla andra visste innan jag, vilket vi hade lovat varandra att det inte skulle bli.
Han har inte svarat, men det plingade till i luren nyss. Har inte orken att läsa, tänk om det är han som skriver nåt som jag bli ännu mer depp av. Väntar lite till.....

onsdag 12 augusti 2009

Fuck

Fick höra ikväll att mitt ex har ny flickvän. Han har vart mitt ex i 2,5 år, hur fan kan det känns så mycket som det gör?
Tur jag satt ner när kompisen sa det, annars hade mina ben avslöjat mina känslor. Kändes som allt blod bara försvann ur kroppen. Usch! Jag ville ju va först att bli kär igen.
Många har frågat om det inte kommer bli vi igen, vi va ju så fina och vi passade ju så bra ihop. Har alltid svarat att det vet man aldrig, men det tog ju slut av en anledning. Men nu, fan va jag känner att jag borde kämpat mer för att hålla ihop det vi hade.
Trodde jag skulle va cool om han skulle träffa en ny, trodde verkligen det. Fan, va man lurar sig själv.
Känner mig misslyckad för att jag fortfarande är singel, att inte jag har hittat nån som är kär i mig. Löjligt jag vet, men nu blev jag fan låg. Nu kommer hon få hans kärlek, hon kommer skapa minnen med honom, hon kommer va den som får honom att skratta, hon som får hålla hans hand, hon som får han härliga kramar...........
Fan!
Får sova på saken och hoppas att jag vaknar med ett leende på läpparna.