I fucking jävla morgon ska jag träffa min jugge för första gången.
Jag springer omkring på rosa moln, ler så att mungiporna nästan fastnar uppe vid öronen och har svårt att tänka på något annat än honom.
Kan man verkligen känna så här? Eller ja, klart man kan. Jag känner ju, alltså kan man. Men hur normalt är det egentligen?
Men skitsamma.
Jag tänker fortsätta hoppa på mina rosa moln ända tills de försvinner av sig själva. Om de nu måste göra det.
Han överraskade mig med ett mms på lunchen idag.
My goodness vad han är fin!
En sjukt vältränad kropp, alltså inte bara lite tränad utan det är sjukt. Precis helt jävla perfekt.
Så om ni inte hör nåt på några dagar nu så beror det på att jag lär känna denna underbara gudakropp :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar